Slussad Mellan Systemen

Det pratas ofta om att människor slussas mellan systemen, dvs sjukvårdssystemen, behandlingssystem eller olika myndigheter.

För ett år sedan tex visade Uppdrag Granskning ett reportage om en psykiskt sjuk kvinna med missbruksproblem. Kvinnan hittades utanför en polisstation, där hon låg i kylan. Hon bönade och bad om att få komma in till polisstationen – hon ville bara ha hjälp, få någonstans att ta vägen.

Hon blev utskickad för hon hade inte begått något brott som hon kunde behållas henne för.

Psykvården “ville heller inte ha henne”. (Ska man få välja sina patienter?!)

Hon var antagligen ganska desperat. I ett sådant tillstånd, när man är desperat och bara vill ha hjälp, vore det inte så konstigt om hon hade begått ett brott, för att kunna få någon slags hjälp.

Dessvärre är detta alltför vanligt. Varje system har sina specifika kriterier som man måste uppfylla för att få vara en del av det, för att passa in i mallen. Du måste vara på så och så sätt för att få hjälp på det stället, ha begått det eller det brottet för att hamna där, ha just de papperna för att få det kontraktet och så vidare.

Själv har jag flyttat runt mellan länder ganska mycket de senaste åren. Jag är född i Sverige, är svensk medborgare och har varit folkbokförd här hela mitt liv. Jag har enbart studerat utomlands i fyra år totalt, men kommit hem några månader varje år för att jobba.

Förra sommaren när jag sökte hjälp hos sjukvården blev jag nekad hjälp för att jag var folkbokförd på fel ort. Till slut blev jag hänvisad till den Amerikanska sjukvården (jag hade då inte spenderat en sekund i USA på sex år.) Detta var alltså en kvinna som jobbade på en av Stockholm psykmottagningar, dit jag vände mig för att få göra en neuropsykologisk utredning då många av mina nära vänner har påpekat att jag kanske har ADHD. Jag ville därför få göra en utredning för detta. Men då jag “bara” skulle vara i Sverige i fyra månader, och var folkbokförd på fel ort så vägrade dom ta emot mig – trots en rad olika extrema situationer och påståenden från min sida. Jag blev hemskickad och nekad hjälp på telefonen gång på gång. Kvinnan jag talade med i telefon påpekade att det fanns många andra människor som väntat på hjälp mycket längre än vad jag hade, och att dom nog behövde det mer än mig. Förutom att det var en extremt uslig ursäkt, så tyder det även på hur taskig våran psykvård är i Sverige.

Fine, tänkte jag, jag får ta saken i egna händer, det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Det är ju det enda man kan göra.

Men det ska inte behöva vara såhär. Man ska inte behöva kämpa för sin överlevnad i en välfärdsstat såsom Sverige. Visst, vi har det bra. Mycket bättre än många andra länder. Dessvärre finns det brister, framförallt inom psykvården. Mörkertal stiger, fler och fler blir utbrända men resurser minskar. Häromdagen skrev Stockholms Södra psykiatri att mörkertalet för Stockholms anorektiker ökar. 

En del kanske inte uppfyller alla kraven för att bli sedda som sjuka, en del kanske inte anses vara tillräckligt sjuka för att få den hjälp de behöver.

Ska man behöva vara döende innan man får hjälp?

Ska man som patient behöva gå förbi den extrema gränsen och göra sig mycket sjukare (utåt sätt) än vad man faktiskt är, för att få hjälp? Ska man behöva sjunka ännu längre ner än till sin egen botten innan man blir upplockad?

Personligen tror jag inte att det räcker med att “sätta in mer resurser”. Ett helt nytt synsätt måste implementeras inom sjukvården över lag. Vi måste fokusera mer på hälsofrämjande arbete, arbeta för att få hållbarare hälsa på lång sikt och inte bara limma ihop dom som är trasiga när de har fallit sönder totalt – oavsett om det gäller något mentalt eller något fysiskt. Man kan inte limma ihop en trasig maskin och tro att den ska fungera lika smidigt som den gjorde innan fallet. Åtgärden måste göras innan den går sönder. 

Vi måste arbeta på lång sikt och sluta fokusera på quick fixes och symptomfixning. Vi måste lära oss att se till det avvikande från det avvikande, dvs uppmärksamma även de personer som inte uppfyller alla kraven precis som vi har stadgat dom tidigare. Alla fall skiljer sig från varandra och ska få bli bedömda utifrån just de specifika faktorerna som spelar in i varje enskilt fall.

Vi måste bli bättre på att tänka utanför ramarna, att använda våra kreativa hjärnor och komma på lösningar då ingen har kommit på dom innan, lära oss att tänka själva utan en manual, lära oss att ta initiativ som vi inte fått lära oss i skolan, blicka upp och se förbi de ramarna som vi har skapat.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s